Min historia: Vincent Rankila

Min historia började första dagen när jag satt foten i en skola. Jag var sju år och var en livlig själ med drömmar och var väldigt aktiv och positiv. Tiden gick och mina föräldrar förstå att jag var dyslektiker och där började problemen. Min mentor ville inte acceptera mig för den jag var. Har alltid som barn varit hyperaktiv som vi sen kom fram till var pga ADHD. Min lärare satt mig framför lego på lektioner för att jag var för trögfattad att delta på lektionerna. Jag var inte accepterad av skolan, inte av elever eller lärare. Så jag byte skola och gick om första klass och kom till en annan skola men oturligt nog skulle bli ännu värre.

En sol

Min nya lärare/mentor var nämligen vän med min förra lärare från min andra skola och då var vi där igen när jag satt mitt första steg i den nya skolan. Jag sågs redan som en idiot i lärarens ögon. Jag satt ännu en gång där utan kompis krets eller stöd från lärare i skolan, ännu en gång satt jag framför lego och andra elever såg en svaghet och började mobba mig fysiskt. Jag har upplevt utanförskap, psykisk och fysisk mobbning i cirka sex år av mitt liv och det är ungefär en tredjedel av mitt liv. I mitt tredje år i skolan så kom vi till nästa problem. Mina föräldrar har nu i flera år vetat om att jag var dyslektiker och hade ADHD men ändå ville inte skolan betala någon diagnos utredning ovasett att det fanns lagligt stöd. Mina föräldrar tvungna att betala detta själva.

Läraren ville under perioden ha in mig på särskola, jag var ju inte normal, jag var en udda människa och jag var en idiot och hade mycket stora problem tyckte läraren. Den största anledningen var för att jag var dyslektiker och hyperaktiv. Hon hade inte tillräcklig kunskap att ta hand om barn med olika NPF. Mina föräldrar fick nog och betalde utredningen samtdigt som jag ett halvår gick under särskolans krav för att få läraren nöjd. Efter utredningen var klar så var det lika solklart som vi vetat. Såklart skulle jag inte in till en särskola, att vara dyslektiker och gå i vanliga skolkriterier var helt normalt och något läraren borde kunna hantera. 

En solJag har alltid varit en liten entreprenör, en driven och en människa med stark personlighet. Inteundra på att jag slog tillbaka när mobbarna var på mig gång på gång varje dag. Det var alltid jag som fick skulden för bråket, alltid jag som var den lätta att skylla på för jag hade ju ADHD. Om detta inte var nog tyckte min slöjdlärare det var lämpligt att berätta om min ADHD för andra elever. Hon bröt inte bara sekretesslagen utan gav även mina mobbare ännu mer anledning till att slå tio åriga Vincent.Mitt liv har varit tufft och jag fick aldrig drömma som de andra barnen, min barndom blev borttagen från mig. Det viktigaste som barn är att ta vara på de tankarna att kunna drömma fritt utan de begränsningar som sätts som vuxen ekonomi, politik, trovärdighet. Det är några väldigt viktiga år där vi har chansen att få tro och jag fick inte tro, inte drömma för det tog mina mobbare och till och med några lärare ifrån mig. Just därför kämpar jag idag för andra, alla barn och ungdomar där ute ska få sin barndom, inte behöva se tillbaka på ett stort svarthål som jag.

Idag är jag 21 år gammal och gått ut ur gymnaiset. Jag har klarat svenskan med bra betyg, betyg som mina gamla lärare skulle sagt vara omöjligt. Har klarat min engelska efter tretton års kamp med den. För att sprida mina budskap har jag startat mitt företag HinderHjälpen och åker ut till skolor, organisationer och företag och berättar om hur man går igenom svåra tider i livet. 

Vill tacka dig som läst denna text och ha en bra dag.

Med vänliga hälsningar, 

Vincent Rankila.

6 apr 2018