Min historia: Vincent Rankila

 

Min historia började första dagen när jag satt foten i en skola. Jag var sju år och var en livlig själ med drömmar och var väldigt aktiv och positiv. Men med att tiden gick så började mina föräldrar förstå att jag var dyslektiker och där började problemen, min mentor ville inte acceptera mig för den jag var. Har alltid varit aktiv(näst intill hyperaktiv som barn) som vi sen kom fram till var pga ADHD.

Min lärare satt mig framför lego på lektioner för att jag var för trögfattad för att delta i de vanliga lektionerna. Jag var inte accepterad av skolan någonstans, inte av elever eller lärare. Så jag byte skola och gick om första klass och kom till en annan skola men oturligt nog skulle det där utan vetskap innan att de skulle bli ännu värre.

Min nya lärare/mentor var nämligen vän med min förra lärare från min andra skola och då var vi där igen när jag satt mitt första steg i den nya skolan var jag dömd som en idiot i lärarens ögon. Jag satt ännu en gång där utan kompis krets eller stöd från lärare i skolan, blev ännu en gång satt framför lego och andra elever såg en svaghet och började mobba mig fysiskt på riktigt. Jag har upplevt utanförskap, psykiskt och fysisk mobbning i cirka sex år av de år jag levt på denna jord och det är en tredjedel av mitt liv jag haft ständig mobbning som en del av livet.

I mitt tredje år i skolan (egentligen fjärde pga av att jag fick gå om) så kom vi till nästa problem. Mina föräldrar har nu i flera år vetat om att jag var dyslektiker och hade ADHD men ändå ville inte skolan betala någon diagnos även om detta är egentligt lag är ett krav på skolan så var mina föräldrar tvungna att betala detta själva. Men inte endast det, under denna period ville min lärare ha in mig på särskola, jag var ju inte normal, jag var en udda människa och jag var en idiot och hade mycket stora problem tyckte läraren. Men den största anledningen var för att jag var dyslektiker och var hyperaktiv. Mina föräldrar fick nog, betalade min diagnos och för att få läraren att hålla tyst, sattes jag på särskolans kriterier i en termin tills vi äntligen fick resultatet som vi redan visste. Såklart jag inte skulle på någon särskola jag var ju bara grav dyslektiker och hade ADHD på det. Så jag var inne på banan igen och gick via de vanliga skolkriterierna igen.

jag har alltid varit en liten entreprenör, en driven och en människa med stark personlighet. Inte undra på att jag slog tillbaka när mobbarna var på mig i skolan gång på gång, jag ville skydda mig själv. Men ändå var det alltid jag som fick skulden för bråket alltid jag som var den lätta att skylla på jag hade ju ADHD. För att styrka detta tyckte min slöjdlärare det var lämpligt att berätta just detta för andra elever på skolan och hon sa just det jag hade ADHD och inte bara bröt skolans sekretess lag utan gav även mina mobbare ännu mer anledning till att slå 10 åriga Vincent.

Mitt liv har varit tufft och jag fick aldrig drömma som de andra barnen min barndom blev borttagen från mig. Det är det viktigaste som barn ta vara på de tankarna att kunna drömma fritt utan de begränsningar som sätts som vuxen som ekonomi, politik, trovärdighet. Det är några väldigt viktiga år där vi har chansen att få tro och jag fick inte tro och inte drömma för det tog mina mobbare och till och med några lärare ifrån mig. Just därför kämpar jag idag för andra, alla barn och ungdomar där ute ska få sin barndom, inte behöva se tillbaka på ett stort svarthål som jag.

Idag driver jag ett utbildnings community inom funktionsnedsättningar för att lärare ska kunna få kunskap och därav kunna ge en utbildning till elever där förståelse ingår. Det är viktigt att vi tar hand om varandra och sprider kunskap.

Tack för mig och förlåt för ett väldigt långt inlägg som kommer från hjärtat och balanseras på min väldigt långa historia om mitt liv i det svarta hålet som jag idag inte är i längre, kommer därför se till att andra barn slipper hamna i det.

Med vänliga hälsningar,
Vincent Rankila.

4 okt 2015